Det var en gång i början av 2000-talet… Jag satt på en tunnelbana i Stockholm, på väg någonstans. Bland den reklam som var uppsatt i vagnarna så hade SL också tema dikter. Och en dag
Det var en gång i början av 2000-talet… Jag satt på en tunnelbana i Stockholm, på väg någonstans. Bland den reklam som var uppsatt i vagnarna så hade SL också tema dikter. Och en dag så råkade jag på den här. Jag minns att jag skrev ner den på en lapp som jag hade i fickan. Och efter ett tag så ville den bli något mer. Och så blev den en tavla, som jag har haft med mig sedan dess.
För inte så länge sedan så hörde jag den plötsligt spelas. Hjärtat slog ett extra slag. En tonsatt version av ”min” dikt. Den som funnits med så länge.
Just nu är det kanske viktigare än någonsin. Att våga att inte vara rädd för mörkret. Att våga se att ljuset finns där. Och att se att mörker och ljus är två sidor av samma sak. Det ena finns inte utan det andra.
Idag skiner solen, vårblommorna blommar obekymrat och fåglarna kvittrar. Vi får njuta av det, trots kontrasten till allt det som samhället, ja hela världen, är på väg igenom. Kanske är det ännu viktigare att njuta av de små ljusglimtarna som glimrar till här och var i vardagen just nu. Kanske får det mörka oss att stanna upp och se allt det ljusa runt oss.
Låt ljuset, omtanken och värmen leda din väg idag. För en bättre värld, i det lilla och i det stora, tillsammans. <3