Idag tog jag en morgonpromenad. Jag landade på en plats där jag kunde sitta på en trädstam med ryggen mot en ek. Jag satt där och lyssnade till en meditation som ni hittar längre ner
Idag tog jag en morgonpromenad. Jag landade på en plats där jag kunde sitta på en trädstam med ryggen mot en ek. Jag satt där och lyssnade till en meditation som ni hittar längre ner på sidan. En meditation med fokus på rotchakrat.
Runt omkring mig blåste det och en liten bit framför mig stod ett träd lutat mot ett annat. Det knarrade och knakade i vinden. Rädslan grep tag i mig. Tänk om det ramlar! Just här och nu när jag sitter här. Trädstammen jag lutade mig mot svajade lite i vinden. Även det fick mig att känna det som att jag tappade fotfästet en stund.
Jag inser att det också hör till den verklighet vi lever i just nu. Det blåser och knakar och brakar runt oss. Det känns osäkert och våra vanligtvis stabila ryggstöd och vår trygga mark svajar. Jag låter rädslan få finnas där, jag kan inte blunda för den vare sig för mig eller för samhället i stort. Men jag väljer att stå kvar i mina rötter. Jag står kvar. Må det blåsa, må jag gripas av rädsla emellanåt, men vinden blåser inte för evigt. Mellan vindbyarna finns lugn. Där finns sol, fågelkvitter och värme. Jag hämtar andan, känner hur lugnet inifrån får vara där, stanna där även när vinden tar i. Jag kan inte påverka skeendet i världen mer än att ta ansvar för mig. Och för att stå kvar. Även när vinden blåser.
Ta hand om dina rötter och om varandra! <3
Tack ❤