Jag möter en ek på min promenad. Den är stor, ståtlig. Men en del av den har brutits av och hänger ner framför stammen. Jag undrar om blixten har slagit ner i den. Jag går
Jag möter en ek på min promenad. Den är stor, ståtlig. Men en del av den har brutits av och hänger ner framför stammen. Jag undrar om blixten har slagit ner i den. Jag går fram till eken, söker efter den sidan där jag kan sätta mig en stund och vila min rygg emot. Känna in dess rötter och dess krona. Tanka lite energi genom att ”koppla upp mig” på ekens energifält. När jag går runt trädet så ser jag – den har ingen baksida. Eller, jo det har den ju. Men där jag förväntar mig att se en rund, mjuk stam så finns bara ett ingenting. Ett halvt träd, som från framsidan ser ut som en vanlig ek. Med en baksida som är ett mörker. En bortsliten stam. Ett lemlästat träd. En liten bit ifrån står en annan ek, en helt vanlig ”hel” ek. Ett annat liv.
Träden berättar för mig om vikten av att våga se både sina framsidor och sina baksidor, sina ljusa sidor och sina mörka sidor. Våra mörka sidor, som är märken av själva livet. För vissa av oss syns spåren tydligt. För andra finns livets avtryck mer på insidan än på utsidan. Eller på baksidan. Ingen av oss går genom livet utan att det stormar ibland. Ibland kan det göra lika ont när blixten slår ner hos grannen. ”Trees are holding hands under the ground.” Träden knyts ihop med sina rötter. Vi är också sammankopplade med varandra.
Det är lättare att visa upp sin framsida. Den är mer inbjudande. Solen som leker i löven. En stadig stam att luta sig mot. Men när vi vågar vara även i våra mörka bakvatten, vågar se även det som inte är så vackert, när vi vågar vara vårt sanna jag – med alla våra tillkortakommanden och känslor som svämmar över, då och först då kan vi börja bygga nytt. På sann styrka, inifrån kärnan. Och när vi vågar synas i hela vår sanning, då går skönheten på djupet. Närvaron, blicken, lugnet inombords lyser igenom. Och det ger andra runt omkring möjlighet att också få vara sina hela jag. Möjlighet att våga vända sig inåt, möta sina sanningar. Både de vackra och de som inte känns lika önskvärda.
Och egentligen, egentligen finns det inget mörker och inget ljus, inga framsidor och inga baksidor. Egentligen finns det bara. Varandet. Vi etiketterar och värderar. Vi delar in i svart och vitt. Det som är livet. Det som är vi själva. Vi, som egentligen bara behöver vara det vi innerst inne är, vara hela våra jag. Våga lita på att vi är viktiga. Att vi är älskade precis som de vi är. Med alla våra sidor, alla våra glittrande fasetter. Sorg behövs likväl som kärlek. Hunger behövs liksom mättnad. Alla ytterligheterna behövs för helheten.
En bit upp på trädets baksida ser jag ett fågelbo. Här har det funnits plats för nya liv. Vilken tur att baksidan fanns och skapade möjligheten för en trygg plats att växa på för ett nytt spirande liv.
Och bland grenarna hittar jag ett hjärta.
Den här låten följer mig just nu. Om att vara svag. Det är lätt att svag får en negativ klang. Men kanske är det något av det modigaste, och starkaste, vi kan vara. Svag, svaghet – eller din största styrka och möjlighet till växande.