Ibland behöver kroppen tid. Ibland är den inte på humör. Den känns seg, ovillig. Huvudet är långsamt. Det är nära till känslor; kanske irritation, kanske ledsenhet, kanske ilska, eller kanske bara lättrördhet i största allmänhet.
Ibland behöver kroppen tid. Ibland är den inte på humör. Den känns seg, ovillig. Huvudet är långsamt. Det är nära till känslor; kanske irritation, kanske ledsenhet, kanske ilska, eller kanske bara lättrördhet i största allmänhet.
Analysen drar igång. En förkylning på gång? PMS? Kanske höga pollenhalter och allergin som spökar? För lite rörelse? Eller är det reaktionen på träningspasset härom dagen? För lite att göra, eller är det tvärtom något som stressar på i det undermedvetna? Varför kan det inte bara funka!?
”Hitta förklaringen och sätt in rätt åtgärd.” Det är som att mitt huvud redan är inställt på det programmet med någon slags automatik. Troligtvis ett väldigt inlärt beteende. Och någonstans ofta ganska funktionellt. Att felsöka, göra en justering, utvärdera och så på’t igen.
Men, slår det mig plötsligt, tänk om det inte är något ”fel”? Tänk om det inte är något som behöver åtgärdas? Tänk om det idag faktiskt bara är helt ok. Att låta kroppen vara ur form och huvudet få jobba i sin takt, även om det går segt. Det är ett helt annat program än det förprogrammerade. Det ger också en helt annan känsla (efter den första instinktiva reaktionen, ”men så kan man väl inte göra???”). Kroppen är lika ovillig, huvudet lika segt. Men acceptansen, bejakandet ger mig utrymme att ge efter en liten stund, att andas lite lugnare. Det ger mig möjlighet att släppa alla ”måsten” och också att släppa det dåliga samvetet för att göra för lite.
Tänk om den här strategin fungerar lika bra som allt felsökande? Tänk om den ibland fungerar bättre?! Morgondagen får utvisa. Om jag bestämmer mig för att utvärdera vill säga. 🙂
