I morse vaknade jag med en dröm, som dröjde sig kvar i morgonens dimma. Och jag blev plötsligt medveten om alla de människor, alla de möten, som hållit mig genom livet. Och med det följde
I morse vaknade jag med en dröm, som dröjde sig kvar i morgonens dimma. Och jag blev plötsligt medveten om alla de människor, alla de möten, som hållit mig genom livet. Och med det följde en sådan stark känsla av tacksamhet.
Jag tänker på alla möten med människor som passerat under den tid jag funnits här på jorden. Jag brukar ibland tänka på dessa möten som tåg och stationer. Ibland står vi på samma perrong. Ibland möts vi bara med ett ögonkast, för att sedan gå till varsitt tåg som ska åt olika håll. Men ibland reser vi med samma tåg, hamnar i samma kupé, och delar en del av resan tillsammans. Ibland går någon av, någon som lämnat ett oförglömligt minne. Ibland hör vi av oss, trots att vi är på olika resor – och plötsligt står vi där på en perrong igen och glädjen över att ses igen är stor. Vissa möten blir sådär magiska. Sådana där möten som vi bär med oss genom livet, trots att vi kanske aldrig mer ses. Ibland sitter vi långt senare och funderar över ett sådant möte, hur blev det sedan? Vart tog hen vägen? Hur gick det? Och andra möten minns vi knappt. Med vissa åker vi längre sträckor, och andra delar vi bara korta sträckor av resan med. Ibland möter vi någon som vi inser måste ha suttit på samma tåg men i i en annan vagn, kanske under lång tid, och vi gläds åt att kunna dela gemensamma upplevelser trots att vi inte visste att vi rest tillsammans förrän plötsligt nu.
Så tillbaka till i morse. Jag får upp bilder och minnen av alla dessa människor som funnits där. Som blinkande ljuspunkter i dimman som hjälpt mig att navigera vidare. Som visat vägen för mig på en perrong när jag var vilsen och inte hittade till nästa tåg. Eller hjälpte mig när jag hade missat ett tåg och plötsligt befinner mig på ett ställe där jag inte alls räknat med att vara just då, som fick mig att fatta nytt mod. Eller som delat sin matsäck med mig och fått mig att skratta och släppa allt ansvar för en stund. Som ditsända för att visa att jag inte är ensam. Och jag kan se att vi tillsammans utgör en väv, en väv med pärlor av möten. Vissa möten lämnar en glittrande pärla hos oss båda. Andra möten har du glömt för längesedan, trots att det för mig fortfarande står en glasklar strålglans runt just den pärlan. Genom att du bara var du, precis där och då. Och jag inser att även jag lämnat pärlor efter mig i andras vävar, på andras pärlband, som jag inte har en aning om. Bara för att jag är jag. Och var där just då.
Och när jag börjar tänka på alla dessa människor som mött mig på olika sätt, i olika situationer i mitt liv, kort eller långt. Som funnits där när jag tappat balansen, förlorat fotfästet. Som tagit emot mig när jag ramlat, som mött min blick och frågat hur det gick, kanske satt på ett plåster eller bara fått mig att le mellan tårarna. Alla de som mött mig med närvaro, omtanke, empati, eller som bara i precis rätt ögonblick givit mig en blick, ett ord, ett handtag att greppa i. Då känner jag en sådan enorm tacksamhet.
Vi är hållna. Vi håller varandra. Genom att vara de vi är. Där och då. Här och nu. Genom att själarna får spegla sig i varandra för en stund. Och jag sänder ut min tacksamhet till alla er som är en del av mitt pärlband. Då, nu och i framtiden. Tack! <3