Rädslan. Att kliva ut på kanten, se landskapet under sig. Rädslan blandad med pirret. Mod är att göra det som jag egentligen inte vågar. Mod är att möta sina rädslor. Mina rädslor. Våga se dem
Rädslan. Att kliva ut på kanten, se landskapet under sig. Rädslan blandad med pirret. Mod är att göra det som jag egentligen inte vågar. Mod är att möta sina rädslor. Mina rädslor. Våga se dem i ögonen. Våga formulera dem i mina tankar. Acceptera dem, låta dem finnas där. Se på dem, hålla dem i handen. Och så göra ändå.
Och ibland törs jag bara inte. Då består modet i att stå kvar. Hålla min hand ändå. Se på mig själv med snälla ögon. Ibland är det så, att modet behöver få växa sig större än rädslan. Ibland är det omöjligt att förstå för någon annan, varför jag tycker att något känns så läskigt. Ibland är det omöjligt att förstå för mig själv. Men genom acceptansen får modet möjlighet att växa i sin takt. Genom fördömandet blir rädslan bara starkare.
Ta dig själv i handen i dessa tider av oro. Våga se. Genom att se skapar du möjlighet för acceptans. Och när du lyfter blicken ur rädslans krampaktiga tag så ser du också att du inte är ensam. Vi är här tillsammans. Så låt oss ta varandra i handen och ta ett steg framåt tillsammans. Livet är ovisst för oss alla. Och i den ovissheten behöver vi varandra. Idag behöver vi vara modiga tillsammans.
